Min pappa stoppade en bok som heter Att välja glädje i handen på mig av Kay Pollak i min hand i höstas. Jag fnös lite över att läsa någon sådan flummig bok. Men jag har läst och tagit till mig. Det har inte gjort mig lyckligare än, men har bara hunnit läsa 40 sidor än så länge. Grundtanken är att tänk positiva tankar så blir du lycklig, både om dig själv och andra. Det låter ju enkelt. Jag har försökt men stundvis känner jag mest att jag har irritation inom mig som inte kommer ut när jag håller tillbaka. Kanske måste jag finna lite mer harmoni inom mig? Eller är det det att jag har stora tankar om människor och gång på gång blir besviken på mänskligheten på vår planet? Det är inte svårt att bli bitter. Det vore skönt att vara så dum att man inte fattar ibland. Som ett barn. För då finns det ju inga bekymmer. I alla fall inte i min barndom när jag var pimp på dagis. Fick god mat varje dag och hade fem flickvänner, och det jobbigaste i vardagen var att plocka in legobitarna efter att man hade byggt något storslaget. Men nu är man inte ett obekymrat barn längre utan uppe i den åldern där man legitimt kan kalla sig ‘en man’. Och jag blir upprörd över så många människor gör och inte gör. Människor är rent generellt dåliga på att kommunicera, dom undviker det så fort det blir minsta obekvämt. Människor tänker generellt inte längre än näsan längre och agerar därefter. Ja, listan kan göras satans lång. Och det är nog det som gör att jag har svårt att känna mig helt lycklig. Jag bryr mig för mycket. Dom gångerna jag känner mig helt i harmoni och även lycklig är när jag håller om min älskling och allt annat försvinner ur mitt huvud.
En sak jag känner väldig avsmak inför är bortkomna bloggar, ja, många tycker säkert min blogg är bortkommen, men jag gör det inte. Speciellt dom när det är någon omogen 18-åring som tror dom lever det perfekta livet över alla andra för att dom har ett vip-kort på Parklane och har fått ligga med någon av deras garanterat klamydia-laddade bartenders. Jag vet verkligen inte varför jag känner någon avsky, men det kanske beror på att dom är glada över ett - i mina ögon - ett jävla skitliv. Ett lågvattenmärke. En typ av avundsjuka i mina ögon, men inte avundsjuka på det sättet att jag vill ha deras liv, utan avundsjuka för att jag också vill bli lycklig av ett skitliv. Det gör mig irriterad att jag är så medveten. Det måste vara skönt att vara omedveten. Enklare, som ett barn.
Nu låter det som att jag är jättebitter. Men det är jag inte. Jag försöker bara klura ut hur jag ska kunna ta mig till mig det som Kay Pollak skriver om. Att inte bli så irriterad på mänskligheten. För jag vet att det enda det gör är att man blir olycklig i slutändan. Nej, nu får jag ta fram Att välja glädje-boken och kämpa vidare.
0 Responses to “Att älska, hata osv”