Benis.se

Jag blir påmind varje gång jag rör mig ute på stan hur oartiga och hjälpsamma människor är. Vi visar varandra väldigt sällan någon större respekt. Men jag tänkte faktiskt ställd till Magdalena Ribbing och hennes svar ta över. Hon gör det - som vanligt - bäst.

Fråga: Har lagt märke till att många stockholmare oavsett ålder är väldigt ovana vid vanlig vardagsartighet.

Det kan vara en enkel sak som att tacka när man håller upp en dörr eller plockar upp en tappad napp. Är det så att vi är rädda för att det där första ordet ska leda till ett samtal som gör att vi kommer för nära varandra eller är det bara så att vi har glömt bort hur man uppför sig?

Svar: I storstaden är bristen på artighet utpräglad. Åtminstone förefaller det så med den ogina attityd som alltför många visar, just så som du beskriver, genom att inte säga tack eller svara med ett aldrig så litet leende på en vänlighet. Tanklöst släpper man dörren direkt även om den träffar ansiktet på efterkommande, oseende stirrar man ut genom tunnelbanefönstret medan ens treåring sitter (eller står) på en egen plats trots att tydligt mer sittplatsbehövande måste stå. Tomt lyssnar man på sin musik i hörlurarna utan att flytta sin bag från platsen intill, även om en rörelsehindrad åldring vacklar i närheten. Helt givet går man tre i bredd på trottoaren utan att väja för den som kommer från motsatt håll och tvingas kliva ut på gatan.

Små saker? Men just sådana som betyder att vardagslivet blir lite gråare, lite tyngre. Motsatsen skulle förbättra både humöret hos omgivningen och kanske bli en investering i en bättre framtid. Det enda man kan göra, tror jag, är att ständigt själv föregå med gott exempel, alltid säga tack, le vänligt, maka sig för att andra också ska få del av det gemensamma utrymmet, Det gör inte ont och kostar ingenting att vara lite smidig, artig och framför allt vänlig när vi vistas i den gemenskap som vi alla ingår i så snart vi rör oss utanför vår egen privata vrå.

Tilläggas kan att det är vanligare i andra kulturer med en bättre syn på vanlig hövlighet i ovannämnda gemenskap. Många som kommit till Sverige från andra länder finner det naturligt att resa sig upp för äldre, eller hjälpa till med dörrar osv på ett självklart sätt.

Klippt från Magdalena Ribbings blogg och man kan ju inte annat än att hålla med. Det är så tråkigt att människor inte håller upp dörren i större utsträckning, viker en plats åt en äldre och så vidare. Tänk om alla bara blev lite bättre på detta - eller säg tio procent så skulle det sprida sig.