Det är söndagkväll, eller snarare natt. Jag lyssnar på Jack Blacks klassiker “Fuck her gently” - en kanske inte helt politisk låt. Jag funderar på detta med relationer. Jag har en relation med en dam som jag är väldigt kär i. All good. Men allt är inte okomplicerat - och det hör relationer till. Det är en balansgång mellan allt. Att inte bråka över huvud taget är fel, att bråka för mycket är dåligt - utan det handlar om något som är ‘lagom’. För jag tror dom som bråkar för lite omöjligt kan ha det så bra - en relation är inte alltid en dans på rosor. För att man bryr sig. Desto mer man bryr sig om sin partner och relationen desto känsligare blir saker och ting. Min lekmanna åsikt som bygger på erfarenhet från mina relationer är att bråkar man inte beror det på att man inte bryr sig eller orkar bryr sig vilket ofta handlar om att man inte är kär. Det finns ingen passion. Men för mig finns det passion. Jag bryr mig. Nu kom Peter Lemarc på låten Evelina. Är man ömtålig - som jag låter mig vara i min ensamma trygghet - är det nästan så att man blir tårögd. Trots att jag har hört låten säkert hundra gånger. Är det texten, Peter Lemarcs stämma eller minnen vågar jag inte svara på, men något är det. Tillbaka till det med sin ensamma trygghet. När jag är själv behöver jag inte ta någon hänsyn. Jag kan sätta på precis den låten jag vill lyssna på utan att någon ger en kommentar. Jag kan sitta i fula kläder utan att behöva tänka att jag är ful just nu. Jag trivs i min ensamhet och den trygghet det ger. Jag vill kunna vara sårbar för det ger mig en styrka och låter mig låsa upp kassaskåpet till mina känslor som behöver komma ut - och det behöver inte handla om att vara ledsen utan att bara tömma kassaskåpet. Ett sätt för mig att bli lycklig. Att skapa mod att våga vara helt öppen tills nästa gång man träffar människor. Att ta ett kliv över vissa sociala regler över vad man säger. Finns inget skönare än att prata med någon man kan säga allt till. Man behöver inte censuera eller försköna. Rawdata. Rått, öppet och ärligt. Det kan vara allt ifrån jobbrelaterat till kompisrelaterade saker - både posivit och negativt. För jag analyserar, grubblar och analyserar ännu mer. Det är nog min sämsta egenskap. För man blir aldrig lycklig av att analysera. Jag tänker tillbaka på tiden då jag gick på dagis. Jag gillade maten, jag hade ett rikt kärleksliv och största frågorna i livet var om jag skulle leka med playmobile eller lego. Saker blir mer komplicerade när man blir äldre - det är väl ingen hemlighet. Men det finns tillfällen när det komplicerade försvinner. En kram från en familjemedlem, en vän eller flickvän kan ta bort allt som är komplicerat för några sekunder. Allt försvinner. Alla tankar på bilkostnader, jobbsituation, om man ska köpa ny soffa, naturlig svartsjuka, om man ska byta till sommardäck denna vecka eller nästa och så mycket mer försvinner i ett par sekunder. Men det finns fler situationer när detta sker. När något annat tar all ens uppmärksamhet. Jag är rädd när jag skriver detta att jag ska upplevas som ett freak. Jag tycker inte det, att jag är ett freak alltså. Jag lever för att kommunicera, ge kärlek, få kärlek (till familj, vänner, flickvän och alla andra), göra saker och ting bättre för andra och för mig själv. Jag sätter på Peter Lemarc - Evelina igen. Herregud, jag är så rofylld när jag slappnar av i min ensamhet. Samtidigt finns en sällskapsjuka hos mig. Jag vill dela detta med någon, men jag tvekar på att det går. Jag har alltid trivs i att vara social samtidigt som att jag har värnat om min ensamhet. Den är viktig för mig. Få en kväll i veckan när jag kan sitta med ett glas vitt vin och analysera låttexter tills att huvudet blir fullt. Gå igenom händelser i mitt liv, analysera andras beteenden och känna efter vad jag vill just nu. Fundera över vad som är rätt och fel. Vad som anses okej och vad som inte är okej. Funderar över min tid vid liv, vad vill jag åstakomma och vilka broar är jag villig att korsa för att göra det möjligt? Det är så mycket att vara bra på. Du ska vara en familjemedlem som alltid ställer upp - det är ganska enkelt. Min familj är otroligt viktig för mig, visst jag bråkar med dom ibland men känslan av att alltid ha dom där är världens bästa. Jag ska vara duktig på jobbet - varje dag. Jag ska vara en bra kompis i alla lägen, jag vill vara den kompisen som man vet att alltid ställer upp. Mina nära vänner ska veta att dom kan ringa mig närsom och jag ska vara där. Jag sätter på Fuck her gently igen för att lätta upp stämningen. Det jag vill komma fram till är att det finns många krav och många förväntningar på mig och på alla andra. Vissa sumpar dom - jag har gjort det. Ångesten över det finns kvar. Fucking jävla ångest. Gången när man har svikit en kompis eller någon annan i ens närhet är sjukligt hård för mig. Det stämmer inte överrens med min bild av hur jag ska göra saker och ting. Men det har hänt. Även om personen i fråga har sagt att det är ‘okej’ och att vi har valt att gå vidare finns ångesten kvar. Jag har ångest kvar från 5 år och mer. Petitesser som finns kvar. Jag tror ingen förutom jag bryr mig - men fortfarande, jag bryr mig. På något sätt är det positivt för det visar för mig själv att jag verkligen bryr mig. För det gör jag. Men, som sagt. det finns där. Ibland är jag rädd att jag kommer samla på mig ångest för väldigt gamla saker genom hela livet och någon gång kommer det ta stopp, men så länge jag har min ensamhet once in a while kan jag nog bearbeta det. Det kan vara så löjliga grejer, som att gå ut med två vänner. Mitt mål är att båda ska ha “time of the life” - men har dom olika viljor och behov skaper det en omöjlighet för mig att lösa. Jag tar på mig uppgiften för jag vill det och jag vet att jag egentligen inte måste, men fortfarande vill jag lösa det, men det går inte. För jag är bara en person. Jag lyssnar just nu på “First day of my life” med Bright Eyes. Det är en av min flickväns favoritlåtar. Hon skulle nog bli väldigt glad om hon visste att jag lyssnar på den i min ensamhet. Jag tror jag ska säga det till henne i morgon. Trots att hon inte gillar min favorit, Peter Lemarc. Det är synd, men det handlar nog mer om att hon inte förstår vad han har att ge och en viss stolthet för henne. Jag hoppas vi kommer dit. Jag inser hur mycket jag hatar stolthet, prestige och heder. Det är bra i lite dos men ack var lätt det blir för mycket. Självdistans, självinsikt, med mera blir lidande. Jag har min prestige. Min image som jag värnar om. Men när jag är ensam släpper jag den gärna. Det är först då jag vågar vara den jag verkligen är. Det är jag och Tess (min katt). Jag satt på Evelina med Peter LeMarc igen. Jag vet inte varför, kanske var det för att Trouble med Shampoo var efter i playlisten i Spotify inte riktigt hörde hemma just nu. Eller nej, fel. Det var ju Tootoolah med Peter LeMarc jag satt på. “Jag har slutat fråga och undra varför, jag hör inga svar, man lever tills man dör” från låten. Ett ganska skönt motto. Undra om Peter LeMarc lever efter det?
Nu ska jag lägga min i sängen. Först ska jag borsta tänderna. Se mig inte som någon som mår dåligt eller har panik inom sig - för jag mår faktiskt väldigt bra. För hur bra jag än mår har jag fortfarande frågetecken inom mig. Det hör till. Jag skriver i min ensamhet och varför jag skriver det på min blogg vet jag inte, jag bara ville skriva. Det blev 1392 ord.
Senaste kommentarer