I jobbet blir jag inte arg medan jag privat inte har några problem att bli upprörd och säga hur jag känner och liknande. I dag blev jag satt i en situation på jobbet där jag mer eller mindre kokade över inombords men inte visade det minsta utåt - för att det är det mest taktiska att göra för att vara bra mot min arbetsgivare. Fick kritik för en missuppfattning om en tidpunkt av en chef på en av våra kunder inför hela deras personal när dom hade möte. Fick förklara att det måste har blivit ett missförstånd inför hela personalen. Puckat gjort av denna chefen i fråga då det bara var oprofessionellt skött av honom att ge mig kritik inför hela personalen (10 personer förvisso) och dessutom var det felaktig kritik då dom har fått för sig något som inte stämmer. Jag var inte direkt beredd på att bli attackerad på det sättet så jag sa bara att det måste blivit ett missförstånd men han matade på lite. Jag svalde min stolthet och sa “Ursäkta, det måste ha blivit ett missförstånd och det ska inte hända igen”. Ha, missförstånden ska inte hända igen - jo, det är ju lätt för mig att lova när det inte ligger hos mig. Egentligen hade jag vilja bara säga “Stoppa ditt snack nu, nu är det så att ni har missförstått något och jag tycker inte det är okej bli attackerad på detta sättet. Vi kan ta detta på ditt kontor när du är färdig med mötet. Punkt.” Men det gjorde jag inte. För jag är för rädd för att det ska påverka mitt företags relation med detta företagets relation. Jag gick förvisso in till chefen på hans kontor och fick (förhoppningsvis) honom att förstå att detta är ett missförstånd och ingen som direkt gjort fel. Hade jag varit äldre hade jag gjort så som jag tänkte, nästa gång - då kommer jag tackla en sådan här situation bättre.
Uppdatering: Någon hade visst uppfattat det som _min_ chef var putt på mig men det var det inte. Det var alltså chefen på en av våra kunder (jag jobbar som konsult ute på företag) som blev putt för en stund. Sedan löste sig allt, men gud jobbigt det är att bara svälja för att inte riskera något i relationen mellan ‘mitt företag’ och kunden.
Jag i natt somnade Kate relativt tidigt (tre på natten) och jag var inte trött. Jag tog fram boken ‘Utan ett ord’ av Linwood Barclay (Kabusa Böcker) som jag hade läst cirka 160 av 360 sidor. Helt plötsligt blev boken sjukligt spännande och jag bara sögs in och helt plötsligt hade jag läst återstående 200 sidor. Tittade på klockan så var den sju på morgonen! Satan. Blev dåligt med sömn och min dygnsrytm blev kass - men ack så bra bok. Jag kan varmt rekommendera den. Det enda negativa är väl att det är en översatt bok och personerna i boken heter Cynthia, Terry, etc vilket kanske kan vara retligt i en början men sedan försvann det och jag var helt plötsligt i Nord Amerika. Jag har faktiskt aldrig blivit så indragen i en bok och så förtrollad att både tid och rum försvunnit. Häftigt.
Hade jag för fyra år sedan tänkt; vad önskar jag mig om fyra år? Då hade jag nog svarat det jag jobbar med nu, att ha en söt bil, en egen lägenhet i Linné och en flickvän som jag älskar. I dag när jag satt i bilen på väg till squashen kände jag mig lite tyngd. Inte ledsen men nästan. Sådan som man är ibland. Då tänkte jag också på att jag har så mycket jag är glad över - och det kändes lite bättre. Sen nu på vägen hem från squashen tänkte jag på hur skört allt är. Jag har en nära vän där en familjemedlem har blivit sjuk och hur allt kan falla samman. Och det behövs inte något så extremt. Säg att man skulle tappa en kär vän, att ens relation hade gått åt pipan eller att man blir varslad. Det krävs inte så mycket för att rubba och slå under fötterna på ens livskvalité och ens livssituation. Det gör mig rädd och lite som att jag inte riktigt vågar njuta i nuet fast jag borde det. Man ska leva i nuet och ta en dag i taget - visst, det säger många men fasen vad svårt det är. Jag tror det är lättare att njuta när man är på väg uppåt. När man kanske precis fått veta att man har fått en lägenhet eller precis fått ett jobb efter en nervös intervju. Då är man på sakligt på väg uppåt. Visst, mina relationer blir förhoppningsvis bättre och jag utvecklas på jobbet och får mer ansvar - men det är en långsam process som är svårt att känna någon direkt långvarig lycka utöver ett “YES!” på jobbet eller i en relation som man går runt på moln i ett par dagar för.
Senaste kommentarer