Benis.se

Hade jag för fyra år sedan tänkt; vad önskar jag mig om fyra år? Då hade jag nog svarat det jag jobbar med nu, att ha en söt bil, en egen lägenhet i Linné och en flickvän som jag älskar. I dag när jag satt i bilen på väg till squashen kände jag mig lite tyngd. Inte ledsen men nästan. Sådan som man är ibland. Då tänkte jag också på att jag har så mycket jag är glad över - och det kändes lite bättre. Sen nu på vägen hem från squashen tänkte jag på hur skört allt är. Jag har en nära vän där en familjemedlem har blivit sjuk och hur allt kan falla samman. Och det behövs inte något så extremt. Säg att man skulle tappa en kär vän, att ens relation hade gått åt pipan eller att man blir varslad. Det krävs inte så mycket för att rubba och slå under fötterna på ens livskvalité och ens livssituation. Det gör mig rädd och lite som att jag inte riktigt vågar njuta i nuet fast jag borde det. Man ska leva i nuet och ta en dag i taget - visst, det säger många men fasen vad svårt det är. Jag tror det är lättare att njuta när man är på väg uppåt. När man kanske precis fått veta att man har fått en lägenhet eller precis fått ett jobb efter en nervös intervju. Då är man på sakligt på väg uppåt. Visst, mina relationer blir förhoppningsvis bättre och jag utvecklas på jobbet och får mer ansvar - men det är en långsam process som är svårt att känna någon direkt långvarig lycka utöver ett “YES!” på jobbet eller i en relation som man går runt på moln i ett par dagar för.