Jag var på jobbet 06.10 i dag. Craziness. Ulf blåser ur högtalarna och för först fem minuter sedan kom en kollega till den annars tomma lokalen. Jag funderar på varför jag har slutat blogga mer eller mindre. En period så skrev jag ett till tre inlägg om dagen och hade 100-150 unika läsare om dagen. Nu är det annat. Kanske har jag mognat eller så har jag mindre saker som jag anser värda att dela med mig. Eller så har jag helt börjat att ogilla hela bloggkonceptet. Det är dock inte så enkelt. Jag älskar Magdalena Ribbings Hyfs och Stil och Jonas Crambys Manligt. Sen har vi ju avskrapet som Blondinbella, Kissie, Kenza, med många fler. Det gör mig mer irriterad att människorna bakom dessa bloggar kan tjäna pengar - mer irriterad än att vissa tjänar pengar på knark, vapen och korruption. Det borde i och för sig uppröra mig mer, fast det gör det inte. Kanske för att man har accepterat det och för att det är en del av världen. Vilket dessa bloggare som tjänar pengar också är och man också kommer att få acceptera tids nog. Om det nu inte är en fluga - fast det tror jag inte. Jag började blogga 2005 vilket var innan det blev stort med bloggar och innan varje gymnasieelev av det kvinnliga könet hade en.
Nu ska jag fortsätta jobba och försöka hålla ögonen öppna trots bristen av sömn. God fortsättning på er.
Hade jag för fyra år sedan tänkt; vad önskar jag mig om fyra år? Då hade jag nog svarat det jag jobbar med nu, att ha en söt bil, en egen lägenhet i Linné och en flickvän som jag älskar. I dag när jag satt i bilen på väg till squashen kände jag mig lite tyngd. Inte ledsen men nästan. Sådan som man är ibland. Då tänkte jag också på att jag har så mycket jag är glad över - och det kändes lite bättre. Sen nu på vägen hem från squashen tänkte jag på hur skört allt är. Jag har en nära vän där en familjemedlem har blivit sjuk och hur allt kan falla samman. Och det behövs inte något så extremt. Säg att man skulle tappa en kär vän, att ens relation hade gått åt pipan eller att man blir varslad. Det krävs inte så mycket för att rubba och slå under fötterna på ens livskvalité och ens livssituation. Det gör mig rädd och lite som att jag inte riktigt vågar njuta i nuet fast jag borde det. Man ska leva i nuet och ta en dag i taget - visst, det säger många men fasen vad svårt det är. Jag tror det är lättare att njuta när man är på väg uppåt. När man kanske precis fått veta att man har fått en lägenhet eller precis fått ett jobb efter en nervös intervju. Då är man på sakligt på väg uppåt. Visst, mina relationer blir förhoppningsvis bättre och jag utvecklas på jobbet och får mer ansvar - men det är en långsam process som är svårt att känna någon direkt långvarig lycka utöver ett “YES!” på jobbet eller i en relation som man går runt på moln i ett par dagar för.
Jag kom på en sak här om dagen. Det var att jag har tryckt tillbaka min sprallighet på grund av att jag uppfattar det som en ovälkommen sida enligt många. Helst ska man vara cool som en filbunke dygnet runt men är det inte himla tråkigt? Är det inte härligt med spralliga, glada och spontana människor? Som lyser och sprutar ur sig idéer (bra eller galna)? Samtidigt vill man inte vara “pain in the ass” att umgås med. Dessutom känns det mer legitimt för en tjej att vara sprallig än för en kille. Jag tror att spralliga killar ofta tas för homosexuella/bisexuella. Trist är det. Jag har inte riktigt kommit på om jag ska låta min sprallighet leva ut ordentligt, och då kommer jag in på en annan fråga; ska man tänka “Detta är jag, folk får acceptera mig för den jag är” eller ska man anpassa sig till människor och i så fall, till vilken grad?
Kate är i Tunisien med sin familj så jag passar på att ‘un_toffla’ mig. Har hunnit träffa vänner som jag inte träffat på över en månad och vissa ännu mer än så. Förvisso känner jag nu när jag skriver detta att Kate inte ska behöva åka bort för det. Men, men fortfarande så är jag ledig och när man jobbar och Kate är hos mig är det så enkelt att toffla. Man är trött efter jobbet eller så vill man en fredagskväll bara ha ‘mysig hemmakväll’. Ja, ni fattar. Hur som helst, i dag har jag varit helt själv än så länge i alla fall. Jag stack ut och sprang för första gången sedan jag blev retarded (handledsoperationen) och det var fruktansvärt en stund efter åt, sedan var det magiskt. Gud vad skönt det känns nu. Efter springrundan köpte jag en vedungseldad pizza och tittade på Sopranos. Det var väldigt mysigt. Och som om det skulle vara nog? Icke. Jag har dessutom anmält mig till Göteborgsvarvet ‘10. Den 22 maj nästa år smäller det. Min mål är att springa på under 1 timma och 35 minuter. Det är en ganska låg tid med tanke på att jag aldrig sprungit Göteborgsvarvet innan kan jag tänka mig - men något mål måste man ha. Tiden är vad en kompis har sprungit på och vad gör man inte för att slå det?
I dag badade jag för första gången i år. Jag och min vän Adam var vid Saltholmen och solade. Det var svinkallt i vattnet och rent av en chock men ack så skönt efter åt och jag sitter här och känner mig stolt, även om jag vet att det inte är något att vara stolt över. Underbart med salt i håret och sitta och huttra på klipporna med en handduk runt axlarna.
Jag höll på att löda ihop högtalarsladdar hemma för att flytta förstärkaren då jag har köpt en LP-spelare. Hur som helst, Erik ringde och sa att han var hemma hos sina föräldrar som bor nästintill vägg i vägg med mig och bad min agera fotograf. Det var släktmiddag med hans syster, hennes australienska fästman, hans föräldrar och massor av släktingar. Jag kände mig bara så inte redo att vara fotograf men man är ju inte den som inte hjälper till - men jag kände mig verkligen som ett ufo. Usch, kände mig som en grå sill i ett akvarium med exotiska fiskar. Gud. Hur som helst, det gick bra och jag kände på vägen hem hur jag var helt svettig. Väldigt ovanligt för mig att bli stressad inför sociala sammankomster men nu hände det.
Nu sitter jag och spelar min på min LP-spelare. Köpte någon random vinyl med spansk salsamusik typ - helt underbar! Man vill bara dansar.
Ni som kikar in här ibland kanske har märkt att jag knappt har skrivit på mycket länge. Det är av den naturliga anledningen att jag har bara en hand att skriva med och det tar sådan sjuklig tid att skriva ett inlägg då. Jag ber om ursäkt för detta. Sen har det väl varit en period som inte bjudit in till så mycket bloggande. För det blir det inte när vardagen bara är jättebra genom att bara vara. Det är inget speciellt som händer utan jag mår bara bra. En konstant livskvalité. Just nu ser jag mest fram emot min och Kates roadtrip genom Europa i sommar och de efterföljande veckorna på landet. Gud, jag är verkligen rädd att prata om saker som är bra för att det ska bli dåligt bara för att jag säger eller skriver det. Fjantigt. Men jag lägger inte nycklar på bordet och använder “peppar peppar ta i trä” minst fem gånger om dagen. Hur som helst, jag har ny kamera (Canon EOS 500D med batterigrepp, underbara objektiv, med mera) och Sverige är i Eurovision Song Contest-final. Underbart.
Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit på ett tag. Jag har opererat handleden - efter en att jag skadade ett ledband (tror det heter så) i handleden. Det hände för två år sedan när jag, Adam, Jasper och Christoffer var i Asien och några kvinnliga elitgymnasiter från Stockholm skulle lära mig göra handvolter. Dumt nog hade jag klockan på mig när jag hade lärt mig och gjorde detta typ hela tiden så gled klockan ner och skapade en hävarm. No drama när vi var där, den svullnade upp en dag men märkte inte av det så mycket efter det. Men när jag kom hem visade det sig att det hade läkt, men för långt ifrån så handleden blev lite instabil. Hur som helst, för 11 dagar sedan opererades den på Sahlgrenska och nu blir det gips i antagligen nio veckor(!) Vilket gör att jag bara kan skriva med en hand och det tar lång tid. Sjukskriven är jag också - jag var livrädd att jag skulle ha konstant tråkigt, men det har faktiskt varit helt okej än så länge. Hunnit göra massor av saker jag inte annars hinner göra. Gjort om lite hemma, fast allt tar så lång tid med en hand och jag är glad att jag har automatlåda i min bil.
Nästa helg, på lördag, fyller jag tjugotre år och då blir det festligheter. Jag tänkte köpa en hel del vin, öl och mat att smaska. Ska bli roligt att styra upp något mina vänner förhoppningsvis kommer att uppskatta. Tycker dock att människor är lite långsamma att tacka ja på facebook, men det kommer väl. Vi är redan nu ett hyfsat gäng.
Jag har sålt min gamla kamera och beställt en ny, trots rabatt via en kompis blev det 8500 kr för bara kamerahuset men jag vill få en nytändning och är trött på min gamla kamera. Jag har börjat få bilder i huvudet (sådant jag vill ta alltså).
Senaste kommentarer