Jag känner sådan hatkärlek till att blogga just nu. Jag skulle vilja ha en levande blogg med foto, film och diskussion. Men jag känner att varken ork eller material finns. Jag är ju inte Kissie, Blondinbella eller någon annan “toppbloggare”. Det är för övrigt helt sjukt att så många läser till exempel Kissies blogg. Jag är ändå lite fascinerad och kollade in hennes blogg. Stavfel och grammatiks misshandel , hemska bilder och ointressant text. Helt oförståeligt att man vill läsa. Jag kan se tre anledningar till att man vill läsa en blogg. Nummer ett: Bloggen behandlar ett ämne som man delar, till exempel mobiltelefoner, mode, djur etc. Nummer två: Det är en väldigt välskriven blogg. Jag tänker något i stil med Jonas Crambys texter i magasinet Café. Nummer tre: Att bloggare är en utseendemässigt väldigt tilltalande (inte för att det hade räckt för mig). Jag läser bara en blogg - och det självklara valet är Magdalena Ribbings vett och etikettsblogg på DN. Just Ribbings blogg borde alla läsa. Vett och etikett - eller snarare hyfs och stil är något många borde bli bättre. Ja, det är en pik till väldigt många. Jag har lärt mycket mycket av Magdalena Ribbing.
Archive for the 'People' Category
Väldigt många människor borde sättas i en kombinerad vett och etikett- och sunt förnuft-skola. Jag och Kate var på Lars Winnerbäck i lördags och det var verkligen en grym spelning - men en sak jag noterade var att några ställde sig upp några rader ner (det störde inte oss) men ett par som satt bakom såg ingenting under en stund. Det fanns både ståplatser framför scenen och sittplatser vid sidorna och längst bra - men dessa människor som ställde sig upp var vid sittplatserna och dom var dom enda som ställde sig upp. Då undrar man “Hur fan tänker dom?” Är dom rent ut sagt puckade eller skiter dom fullständigt i personerna bakom? Jag vet inte, men jag blir irriterad. Vill man stå och sjunga med högt så köper man ståplatser och “röjer” med dom där framme. Sittplatserna är för folk som vill njuta av musiken på ett lite mer lugnt sätt.
Detta var bara ett exempel. Det händer i trafiken, i vänrelationer och i många fler situationer. Jag undrar hur det kan bli så fel - är det slarviga föräldrar som inte vet hur man ska uppfostra barn eller har man inte snappat upp hur man ska bete sig som man bör när man närmar sig det vuxna livet?
En sak till som jag har uppmärksammat är vad vanligt det är att människor missar att tacka. Det kan vara att man håller upp en dörr, att man flyttar på sig för en barnvagn och liknande. Och där kommer ju frågan; är människor så dumma att dom inte vet att man ska tacka eller är dom nonchalanta?
Det kan även handla om att veta vem man har rätt att säga till och vem man inte har. När jag säger ‘rätt’ menar jag vad man bör och vad man inte bör göra. Som att svärmor inte ska försöka läxa upp sin dotter och sin svärson i hur dom ska uppfostra sitt barn.
Det är illa att detta verkar bara bli sämre och sämre med tiden och jag tror att internet har ett finger med i spelet. På internet kanske man gömmer sig bakom ett så kallat alias (självvalt namn) och man vet att vad man än säger inte kan kopplas tillbaka till den som egentligen döljer sig bakom ett alias. Fegt tycker jag. Man ska våga stå för sina åsikter och sedan tycker jag att man bör hålla samma samtalston på internet som man gör i det verkliga livet.
Det är drygt sextiofyra år sedan USA släppte den första atombomben över Hiroshima. Jag ramlade över en samling med bra förklarande text på Boston Big Picture. Skrämmande, verkligen skrämmande. Bara 600 milligram av den 4 ton tunga bombens 7 kg uran blev till direkt energi. 70 000 människor dog direkt och allt inom många kilometer blev bara skrot. Kolla bilderna på länken nedan. Overkligt och skrämmande.
Jag läser ibland på Fria Nyheter och jag funderar på vilka dom är som skriver. Sidan har blivit attackerad för att vara främlingsfientlig och liknande - men jag har läst och jag hittar inget klart som pekar mot det - även om man kan få en känsla ibland. Fast sidan är väldigt saklig och tar upp detta med att nysvenskar nästan aldrig hängs ut i media. Vilket jag förvisso också kan tycka är lite konstigt. Hur som helst, dom skriver också om domar och mål som tas upp och nämner ofta namn på dom åtalade och dömda. Rätt eller fel? Hum, jag vet inte.
I helgen tog Kates lillasyster Alice konfirmationen och allt vad det innebär. Drygt 90 minuter i kyrkan i otrolig värme (Kan inte Domkyrkan skaffa AC?), god mat och presenter. Min present var ett par tunna beigea skinnhandskar - ni vet sådana som sitter som ett par sjukhushandskar och är sjukt snyggt till en kappa eller trenchcoat. Kate fick också ett par, men det var mest egoistiskt då jag tycker det är stört snyggt - som sagt.
Jag sitter på en spårvagnshållplats för jag har lämnat in bilen på service. jag missade vagnen när jag sprang till vagnen och när jag hade fem meter kvar åkte den! Jag hade ögonkontakt med chaffören. Flashbacks från mina unga år kom fram när man var tvungen
att åka kommunaltrafik varje dag, 40 minuter till skolan och 40 minuter hem. Det var ett konstant stressande och springande. Jag hatar det. Det är ingen lösning att köra bil för alla men jag skulle inte palla att vara tvungen att lita på kommunaltrafiken i Göteborg. När man är i andra länder brukar det fungera bra, bättre än i Göteborg där vi inte kan ha tunnelbana.
Nu har jag äntligen tagit mig på vagnen och det är asvarmt. AC:n har antagligen gått sönder. En positiv sak är att man får se massor människor vilket kan vara roligt. Men det stannar nog där, det roliga att åka kommunaltrafik alltså.
Sen något som är lustigt är all lokalreklam på spårvagnarna och bussarna. Hur är det möjligt att göra så sinnesful och osmaklig reklam? Gör dom reklamplankatet i Word 97 med WordArt? Galenskap.
Jag missade nyss spårvagnen igen med några meter, tack för värmen som gjorde att jag kunde sola medan jag väntade.
Värmen är helt galen i Göteborg, speciellt inne i stan när det är helt vindstilla. Det är ofattbart att vissa stannar i stan under sommaren om man inte måste jobba såklart. På fredag nästa vecka åker jag och
Kate iväg på vår eurotrip i drygt två veckor. Malmö, Köpenhamn, Hamburg, Amsterdam, Paris, Berlin med flera ska få sig ett besök.
Jag har skrivit allt detta på min iPod Touch och det fungerar riktigt bra. Nu när nya iPhone 3G S kommer i slutet av månaden ska jag ha en. Big time.
Under dagens resa känner jag mig lite mer positiv till kommunaltrafiken. Det är ganska trevligt, synd att folk inte pratar mer varandra - helt random alltså.
En sak jag inte riktigt förstår är detta att folk är livrädda att berätta vad dom röstar på. Är det så himla farligt att stå upp och erkänna vad man prioriterar och tror på. Är det rädslan att bli indragen i en debatt utan att känna att man har tillräckligt med kunskap för att kunna bemöta åsikter? Eller är man helt enkelt inte sugen på att diskutera det med har valt? Jag tror det handlar om rädsla. Man är livrädd att bli dömd efter sitt val. Jag röstade grönt - Miljöpartiet - vilket är något väldigt enkelt att försvara och jag är stolt över mitt val. Det hade varit roligare och mer spännande om människor var mer stolta över sitt politiska val tycker jag. Inskränkta människor och mesiga människor det finns.
Jag blir påmind varje gång jag rör mig ute på stan hur oartiga och hjälpsamma människor är. Vi visar varandra väldigt sällan någon större respekt. Men jag tänkte faktiskt ställd till Magdalena Ribbing och hennes svar ta över. Hon gör det - som vanligt - bäst.
Fråga: Har lagt märke till att många stockholmare oavsett ålder är väldigt ovana vid vanlig vardagsartighet.
Det kan vara en enkel sak som att tacka när man håller upp en dörr eller plockar upp en tappad napp. Är det så att vi är rädda för att det där första ordet ska leda till ett samtal som gör att vi kommer för nära varandra eller är det bara så att vi har glömt bort hur man uppför sig?
Svar: I storstaden är bristen på artighet utpräglad. Åtminstone förefaller det så med den ogina attityd som alltför många visar, just så som du beskriver, genom att inte säga tack eller svara med ett aldrig så litet leende på en vänlighet. Tanklöst släpper man dörren direkt även om den träffar ansiktet på efterkommande, oseende stirrar man ut genom tunnelbanefönstret medan ens treåring sitter (eller står) på en egen plats trots att tydligt mer sittplatsbehövande måste stå. Tomt lyssnar man på sin musik i hörlurarna utan att flytta sin bag från platsen intill, även om en rörelsehindrad åldring vacklar i närheten. Helt givet går man tre i bredd på trottoaren utan att väja för den som kommer från motsatt håll och tvingas kliva ut på gatan.
Små saker? Men just sådana som betyder att vardagslivet blir lite gråare, lite tyngre. Motsatsen skulle förbättra både humöret hos omgivningen och kanske bli en investering i en bättre framtid. Det enda man kan göra, tror jag, är att ständigt själv föregå med gott exempel, alltid säga tack, le vänligt, maka sig för att andra också ska få del av det gemensamma utrymmet, Det gör inte ont och kostar ingenting att vara lite smidig, artig och framför allt vänlig när vi vistas i den gemenskap som vi alla ingår i så snart vi rör oss utanför vår egen privata vrå.
Tilläggas kan att det är vanligare i andra kulturer med en bättre syn på vanlig hövlighet i ovannämnda gemenskap. Många som kommit till Sverige från andra länder finner det naturligt att resa sig upp för äldre, eller hjälpa till med dörrar osv på ett självklart sätt.
Klippt från Magdalena Ribbings blogg och man kan ju inte annat än att hålla med. Det är så tråkigt att människor inte håller upp dörren i större utsträckning, viker en plats åt en äldre och så vidare. Tänk om alla bara blev lite bättre på detta - eller säg tio procent så skulle det sprida sig.
Min pappa stoppade en bok som heter Att välja glädje i handen på mig av Kay Pollak i min hand i höstas. Jag fnös lite över att läsa någon sådan flummig bok. Men jag har läst och tagit till mig. Det har inte gjort mig lyckligare än, men har bara hunnit läsa 40 sidor än så länge. Grundtanken är att tänk positiva tankar så blir du lycklig, både om dig själv och andra. Det låter ju enkelt. Jag har försökt men stundvis känner jag mest att jag har irritation inom mig som inte kommer ut när jag håller tillbaka. Kanske måste jag finna lite mer harmoni inom mig? Eller är det det att jag har stora tankar om människor och gång på gång blir besviken på mänskligheten på vår planet? Det är inte svårt att bli bitter. Det vore skönt att vara så dum att man inte fattar ibland. Som ett barn. För då finns det ju inga bekymmer. I alla fall inte i min barndom när jag var pimp på dagis. Fick god mat varje dag och hade fem flickvänner, och det jobbigaste i vardagen var att plocka in legobitarna efter att man hade byggt något storslaget. Men nu är man inte ett obekymrat barn längre utan uppe i den åldern där man legitimt kan kalla sig ‘en man’. Och jag blir upprörd över så många människor gör och inte gör. Människor är rent generellt dåliga på att kommunicera, dom undviker det så fort det blir minsta obekvämt. Människor tänker generellt inte längre än näsan längre och agerar därefter. Ja, listan kan göras satans lång. Och det är nog det som gör att jag har svårt att känna mig helt lycklig. Jag bryr mig för mycket. Dom gångerna jag känner mig helt i harmoni och även lycklig är när jag håller om min älskling och allt annat försvinner ur mitt huvud.
En sak jag känner väldig avsmak inför är bortkomna bloggar, ja, många tycker säkert min blogg är bortkommen, men jag gör det inte. Speciellt dom när det är någon omogen 18-åring som tror dom lever det perfekta livet över alla andra för att dom har ett vip-kort på Parklane och har fått ligga med någon av deras garanterat klamydia-laddade bartenders. Jag vet verkligen inte varför jag känner någon avsky, men det kanske beror på att dom är glada över ett - i mina ögon - ett jävla skitliv. Ett lågvattenmärke. En typ av avundsjuka i mina ögon, men inte avundsjuka på det sättet att jag vill ha deras liv, utan avundsjuka för att jag också vill bli lycklig av ett skitliv. Det gör mig irriterad att jag är så medveten. Det måste vara skönt att vara omedveten. Enklare, som ett barn.
Nu låter det som att jag är jättebitter. Men det är jag inte. Jag försöker bara klura ut hur jag ska kunna ta mig till mig det som Kay Pollak skriver om. Att inte bli så irriterad på mänskligheten. För jag vet att det enda det gör är att man blir olycklig i slutändan. Nej, nu får jag ta fram Att välja glädje-boken och kämpa vidare.
Varför är det socialt accepterat med särskrivningar? Jag förstår verkligen inte. Stavfel och gramatiska fel tycker jag mer okej - jag menar, det kan vara så att man inte klarar av att stava till ett lång ord - men i övrigt skriva relativt felfritt. Särskrivningar är en regel som man behöver lära sig en gång. Det heter inte brand man utan brandman och det man skriver inte jätte bra utan jättebra. Ofta räcker det med att säga ordet och höra vad som låter bäst. Vilket låter bäst, kassa skåp eller kassaskåp?
PS. Jag är ingen språkfascist och skriver verkligen inte perfekt. Jag har mest hakat upp mig på särskrivningar och varför folk slarvar med något så enkelt. Jag gör misstag när jag skriver och kommer göra det i framtiden - så börja inte hugga i alla evighet om jag råkar missa något i min svenska.
Senaste kommentarer